Ekonomi, ideologier och etik

Ekonomi handlar alltid om två saker samtidigt. För det första försöker vi förstå och förklara hur världen fungerar: varför priser rör sig, hur jobb skapas, varför handeln växer eller krymper. För det andra försöker vi värdera hur det bör vara: vilka regler som är rättvisa, hur mycket frihet människor bör ha, vilka mål politiken ska styra mot och vilket ansvar vi har för varandra. Effektivitet och välstånd är viktiga, men de räcker inte för att säga att ett samhälle är gott; vi behöver också prata om rättvisa, frihet, makt och inflytande, värdighet och status, demokratiskt deltagande, hållbarhet och ansvar mellan generationer. Ekonomi är alltså ett sätt att bry sig om andra, att värdera andras liv och välmående. Men bör vi bry oss om andra människor? Kan inte människor ta hand om sig själva? Varför behövs etik i ekonomi? Det finns olika tankar som gör att man kan komma till slutsatsen att spelet är vad det är och det finns inget som kan ändras, det är bara att anpassa sig. Här är några vanliga bland människor som dock inte har starkt stöd bland filosofer eller ekonomer:

• Socialdarwinism ser samhället som ett slags naturligt urval där de “starka” vinner och de “svaga” förlorar. Om du faller mellan stolarna tolkas det som ett tecken på att du “inte klarade spelet”. I den logiken blir lidandet nästan ett bevis på personlig brist, och hjälpinsatser ses som onaturliga eller störande.
• Ödestro (fatalism) utgår från att allt redan är bestämt. Om någon lider är det “ödet” – och då finns inget att göra. Hjälp blir meningslös eftersom resultatet ändå står skrivet i sten.
• Nihilism förnekar att det finns objektiva värden och mening. Om inget faktiskt är “rätt” eller “fel” finns heller ingen skyldighet att bry sig. Frågan “varför hjälpa?” får svaret “varför skulle jag?” – och där stannar resonemanget.
• Absurdism betonar att livet saknar övergripande mening och att var och en måste skapa sin egen. I en hård tolkning kan det bli: reglerna i “spelet” är ändå påhittade, så andras lidande är inte min sak. Jag spelar min roll och tar ansvar bara för mig själv.
• Etisk egoism påstår att du bör handla efter ditt eget bästa. Att hjälpa andra är rätt först när det gynnar dig. Sloganen blir: “Jag hjälper om det lönar sig; annars inte – game is game.” I en tuff miljö kan det kännas som en nödvändig överlevnadsstrategi.
• Cynism beskriver resan från idealism till besvikelse och vidare till likgiltighet. Man tror att man blivit “realist”, men i praktiken har man slutat försöka. Cynikern säger att hjälp ändå missbrukas, att välgörenhet skapar korruption och att alla andra fuskar. Skillnaden mot realism är viktig: realisten ser problemen men tror fortfarande att de går att lösa – med arbete, övning och kloka regler.
• Misantropi utgår från att människan är dålig och förtjänar sitt öde. Den som tänker så avfärdar gärna ord som “mänskligheten”, “det gemensamma bästa” och “samhället” som tomma ideologier. “Det enda som finns är individen”, blir slutsatsen; “det finns inget samhälle, bara individer”.

När sådana synsätt sprids händer flera saker på en gång. Dominans och utnyttjande börjar framstå som normalt, eftersom “alla ändå gör så”. Vi får en självuppfyllande profetia: tror vi att världen är absurd och egoistisk, börjar vi själva agera mer egoistiskt – och världen blir i praktiken hårdare. Korruption blir lättare att ursäkta: om man ändå tror att alla fuskar, varför inte jag? Samtidigt ökar avhumanisering och likgiltighet; andra människor blir hinder eller verktyg, inte personer att respektera.

Många upplever också en känsla av meningslöshet. Vi “flyter runt i ett vakuum” och jagar bara nästa kick. Vi förstår oss själva bättre när vi vet vad vi ska göra och varför. Utan riktning blir det lätt att bara söka njutning och bortse från andras välmående – utom när vi tjänar på att bry oss. Vi förlorar känslan av att vara medspelare för andra och blir spelare enbart för oss själva. Vissa människor “spelar spelet” för att hjälpa andra – deras poäng är värde och hjälp de skapar, inte bara pengar, status och egen njutning. Poängen är: vi kan välja hur vi spelar och vilka mål som ska räknas.

När cynism och egoism normaliseras blir också kriminella värderingar mer accepterade. Kriminella försvarar sig ofta med att världen är korrupt, att andra är värre eller att någon annan ändå skulle gjort det. De glömmer att de kunde ha varit motkraften. Hos laglydiga men passiva syns effekten som frånvaro av engagemang. Ju fler som tänker på det här sättet, desto sämre blir det för alla – vilket i sin tur gör människor ännu mer pessimistiska. Då växer egoism, darwinism, nihilism och cynism ytterligare. Det är en negativ spiral.